Raggar-Britta

Gene Vincent sjunger Be-Bop-A-Lula i en inspelning från 1958.

Jag är uppväxt i en liten landsortsstad där alla kände alla. Nja, vi hade åtminstone en vag uppfattning om vilka många av invånarna var. Frikyrkorna hade inte någon framträdande roll i staden, men var desto starkare på flera av de mindre orterna i närheten. En ort var extrem med sina tretton frikyrkor på ett par tusen invånare. På sommaren drog småorternas frikyrkor in till "storstaden" med sina väckelsetält för att vinna nya själar till församlingarna. Det var härliga tider för oss smågrabbar. Gratis hallelujah-underhållning varenda kväll, om vi så ville.

Maranata var populärast, för de var de vildaste. De hade flera duktiga och färgstarka gästpredikanter som kunde dra de mest fantastiska skrönor. Ibland låg vi dubbelvikta i bänkarna och skrattade så tårarna rann.

En predikant berättade att han en gång var på väg upp till Norrland för att predika. I Gävle använda han sina allra sista slantar till att betala ett hotellrum. Bensinen i bilen var dessutom nästan slut. Innan han gick till sängs bad han gud hjälpa honom att komma vidare mot målet. När han vaknade på morgonen låg det en check på nattduksbordet undertecknad av Jesus. Någon i tältet ropade:

- Vad sa de på banken när du skulle lösa in checken?
- Inga problem. Det var gud som stod i kassan, svarade predikanten.

En oförglömlig händelse var när 17-åriga Raggar-Britta hade blivit frälst och vittnade om sitt liv. Vi satt med vidöppna munnar och sög i oss alla detaljer av hennes vittnesmål om sitt tidigare syndiga leverne. Om hennes berättelse filmatiserats hade den aldrig gått igenom den tidens statliga filmcensur. Om man säger så.

Hennes dop gick inte heller av för hackor. Iklädd en vit dopklänning klev hon ner i en vattenfylld bassäng på scenen och sänktes hastigt ner under vattnet. När hon klättrade upp ur bassängen hade den våta klänningen blivit genomskinlig och kletat sig fast vid hennes kropp. Ingen hade tänkt på att plocka fram en filt för att skyla henne med, vilket var brukligt.

Under några år var Raggar-Britta församlingens stora dragplåster. Hon var till synes djupt religiös under dygnets alla timmar och missionerade under lördagkvällarna bland sin gamla vänner på stadens raggarstråk. Hon verkligen brann för sin väckelseuppgift. Men sedan hände något. Vad vet jag inte. Men Britta var tillbaka i baksätena på raggarbilarna, denna gång utan bibel i handen. Trots sina unga år såg hon väldigt trött och sliten ut.

En dag sålde hennes pappa plötsligt sitt företag och hela familjen flyttade från staden. Vart vet jag inte.