Jag hittade en resedagbok som jag skrev under en veckas besök i Istanbul för många år sedan. Det framgår av anteckningarna att jag redan efter ett par dagar var sjukligt trött på alla försäljare av mattor, skinnjackor och allt vad det nu var. Vid varje måltid på restaurang fick jag dessutom lära mig nya knep i den inte fullt så ädla konsten att salta notan.
Efter ett par dagar gav jag upp och valde att tillbringa den mesta tiden i stadens moskéer. Mitt besök i Sultanahmet Camii (Blå moskén) blev dock mycket kortvarigt, det hela påminde om en turistfälla och de försökte ta betalt för att förvara mina skor under besöket. Jag tjurade och stoppade skorna i väskan.
Mina kunskaper om islam tycks ha varit mycket begränsade vid tiden för resan. I dagboken finns en dagsvers som avslutas så här:
det enda jag vet
med säkerhet
är att kyrktorn kallas minaret
Dagen före hemresan tog jag mig samman tillräckligt för att uträtta något jag definitivt hade bestämt att göra - köpa en darbuka Jag hade fått en adress till en skicklig trummakare med verkstad i stadens utkant. Helst av allt hade jag köpt en darbuka i handslagen koppar, men jag visste att de var alldeles för dyra för min knappa reskassa. En billig darbuka i aliminium var otänkbart. Det fick bli en i formgjuten mässing. Jag har den fortfarande kvar. Tillsammans med min djembe, inköpt i Gambia, är darbukan favoriten bland alla mina rytminstrument.
2 kommentarer:
jag tycker du ska ge Istanbul en chans och prova och se alla sevärdigheter (som det btw finns många av) Topkapi , galata tower, Aya sofya , galata koli och mkt mkt mer , medans jag läste ditt inlägg väntade jag ivrigt på något positivt , men icke sa nicke , och av min egen erfarenhet och många många bekantas är Istanbul en stad man djupt förälskar sig i !
Mrs.
Inget positivt?
Jag skrev ju att darbukan jag köpte är en av mina favoriter :-) Men något ytterligare besök i Istanbul blir det inte...
Skicka en kommentar