Hård kritik mot rättspsykiatrin i Uppsala

Rättspsykiatrin är ständigt uppe till debatt i media. Oftast handlar debatten om vem som skall anses vara psykiskt sjuk och, naturligtvis, dessa ständigt återkommande skriverier om rymningar och att farliga patienter släpps ut alldeles för tidigt. Sällan, ja, nästan aldrig, diskuteras villkoren för dem som arbetar inom rättspsykiatrin.

Arbetsmiljöverket (AV) har nu riktat hård kritik mot den rättspsykiatriska behandlingsenheten, Tallåsen, vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter en inspektion vid enheten har AV upptäckt stora brister i verksamheten vad beträffar personalens arbetsmiljö och säkerhet.

Anledningen till AV:s inspektion var att en kvinnlig personal i januari blev överfallen av en patient. Överfallet inträffade när personalen ensam var på promenad med patienten inom sjukhusområdet. Åklagaren har rubricerat överfallet som försök till mord En polis som deltog i utredningen sa:"Jag har aldrig sett så fula skador orsakade av enbart knytnävsslag".

En viktig del av AV:s rapport, är kritiken mot de vårdsituationer då personal befinner sig ensam och avskild med patienter, som t.ex. vid promenader. För att åtgärda detta, och kunna ge en god vård, kommer det att krävas att ytterligare personal anställs. Men när det gäller sådana "triviala frågor", så brukar de indignerade artiklarna från annars skrivglada jounalister utebli.

Hela rapporten från inspektionen på Tallåsen kan beställas från Arbetsmiljöverket

Akademiska sjukhusets presentation av Tallåsen

Fler av mina blogginlägg om rättspsykiatri

Hagamannen och professor Levander

Flera bloggare har reagerat på professor Sten Levanders uttalande i måndagens Dagens Nyheter, att Hagamannen är sjuk och behöver vård, inte fängelse.

Det progressiva USA ifrågasätter redan i rubriken om Levander är riktigt frisk och vidare föreslås att han kanske borde söka vård på sin egen avdelning. Psykiatriker påstås vara utomordentligt lättlurade. Levander beskrivs som en gammaldags manschauvinist, som egentligen blir rasande för att han själv, i egenskap av professor inom rättspsykiatrin, blir marginaliserad. Inlägget avslutas med att bloggaren föreslår att Levander börjar äta psykofarmaka.

På Karin Långström Vinges "prästblogg" konstaterar z999, ur något slags kristet perspektiv (tror jag), att onda demoner existerar i allra högsta grad och psykologernas främsta arbetsuppgift är att ersätta religionen i en sekulariserad värld.

Långström Vinge själv konstaterar att "Som teolog tycker jag att det vore intressant om ondskan kunde börja diskuteras seriöst". Visst, den teologiska diskussionen skulle jag följa med stort intresse. Jag har alltid varit nyfiken på vad svenska kyrkans präster egentligen anser om roten till människans ondska. Det kanske till och med skulle innebära att "liken i garderoben"; djävulen, helvetet och annat fanskap, som ingen gärna tycks vilja prata om, kunde plockas fram och diskuteras.

Själv tycker jag, rent allmänt, att det är alldeles utmärkt att rättspsykiatrin diskuteras av människor med olika erfarenheter och utifrån olika perspektiv. Men jag skulle önska att debatten i större utsträckning grundade sig på fakta och mindre på ogenomtänkta yttranden , typ: "Lås in galningarna och kasta nyckeln i sjön."

Jag vill gärna rekommendera boken Utan vett och vilja av Roger Qvarsell, professor i idéhistoria. Boken handlar om synen på den straffsrättsliga behandlingen av psykiskt sjuka som begått brott, från äldsta tid till våra dagar och om framväxten av en rättspsykiatrisk vetenskap under 1800- och 1900-talen. Bokens första kapitel inleds med ett citat från Bibeln (5 Mos. 4:41-42, 1917 års översättning):

"Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på östra sidan, till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få bliva vid liv."