Musik istället för bordeller

Nybygge 1936 i korsningen Östra Ågatan och Bäverns gränd. Del av krogen och bordellen Sju helvetes gluggar fortfarande kvar.

I dag hade jag tänkt skriva ett inlägg om prostituerade och bordeller i Uppsala i slutet av 1800-talet. När jag började leta material som fanns tillgängligt på nätet upptäckte jag att under några år hade jag bott på gatan där flest prostituerade bodde i slutet av 1800-talet. Gatstumpen heter Repslagargatan, men kallades tidigare i folkmun för Tappen. Det fanns sex bordeller efter den korta gatan. De prostituerade kvinnorna som bodde där accepterades endast som hyresgäster om de var beredda att betala ockerhyror.

I dag bor jag i närheten av platsen där den ökända krogen och bordellen Sju helvetes gluggar låg och som revs i mitten av 1930-talet. Som kuriosa kan jag nämna att filmregissören Ingmar Bergmans pappa som ung, fattig teologistuderande hyrde ett rum i våningen ovanför krogen. Den omtalade bordellen 59:an, även kallad Frödings bordell, låg också nära min nuvarande bostad.

Samariterhemmet, en sjukhus som finns kvar än i dag, grundades 1882 av Ebba Boström som började sin verksamhet på Bäverns gränd, alldeles runt hörnet vid 59:an. Det började som ett räddningshem för prostituerade och bedrev även en del sjukvård.

Men det blev alltså bara dessa rader av det påtänkta inlägget. Istället började jag titta på musikvideos - och blev helt fast. I flera timmar har jag under dagen frossat i all världens musik. Jag har en stor del av mitt liv ägnat mig åt musik; spelat musik, skrivit om musik och sålt musik. De senaste åren har dock musikintresset mestadels gått på sparlåga. I dag var det som om ett uppdämt behov sprängde dammluckorna och vilt forsade fram.

Samariterhemmet i Uppsala

En av Uppsalas vackraste husfasader

Samariterhemmets verksamhet startades 1882 av Ebba Boström, som i dag har en gata uppkallad efter sig i närheten av hemmet. Då bedrevs sjukvård och ett så kallat räddningshem för prostituerade flickor. Ett par hundra meter från hemmet låg "Frödings bordell" på Dragarbrunnsgatan 59.

1893 togs det nya sjukhemmet i bruk av Ebba Boströms medarbetare som var sjukvårdsutbildade och blev Samariterhemmets första diakonissor. I dag finns bland annat min primärvårdsmottagning där.

Samariterhemmets historia i årtal

"Frödings bordell" på Dragarbrunnsgatan 59

Igår fick jag en kommentar till bloggposten Frödings bordell från april 2006. Jag gjorde några sökningar på nätet och hittade bland annat nedanstående utdrag ur en tidningsartikel om rivningen av "Frödings bordell" 1962.

Enligt uppgifter på ett släktforskningsforum hette bordellmamman Tekla och var född runt 1850. Det påstås att hon tillbringat en tid i fängelset och att det bland hennes kunder fanns flera högt uppsatta personer. Uppgiftslämnaren gick på 40-talet i Kungsängsskolan, som låg nära bordellen, och uppger att på den tiden levde ryktet om 59:an fortfarande kvar.

Än idag, drygt 100 år efter att bordellen stängdes, har jag träffat personer som berättat om vad som sägs ha iakttagets utanför byggnaden, bland annat vilka som besökte stället.

I Axel Lekanders outgivna manuskrift "Kärlekslivet i Upsala vid sekelskiftet 1800–1900″, som han på 40-talet skänkte till Uppsala Universitetsbibliotek med påskriften "Får ej lånas ut på många år", finns följande beskrivning av bordellen och dess kunder:

Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning hos de ofta vackra och snälla hetärerna på "59:an".

Bandtraktor stormar 59:an

Dragarbrunnsgatan i Uppsala har aldrig haft några paradhus. Den har rymt en stabil borgerlig lunk som stadens hantverkarkvarter. Därför var det kanske naturligt att det hus som med sitt leverne avvikit helt från gängse moraluppfattningar också blivit en av gatans mest kända - eller ökända - byggnader. Det vill säga sekelskiftets
"glädjehus", också kallat 59-an.

I oktober 1962 stormades en gammal skola tillsammans med Dragarbrunnsgatan 59 av en bandtraktor. Lyckligtvis utplånade maskinen spåren efter sönderslagna brännvinsflaskor och slummiljön. I minst ett halvsekel, och säkert längre, har byggnaden stått, men revs nu ner på en timme.

En 60-talets besökare bland krollsprint och pornografi gör en förvånad reflektion: Var inte detta omtalade hus större? Vill man eventuellt veta mer om husets funktion vid sekelskiftet kan gammalt folk i grannfastigheterna lämna upplysningar. Med en vokabulär, som gör att man till sist avstår från att anteckna vad som sägs, berättar de om militärer med röda revärer, studenter och borgare. Landåerna kom och stannade utanför björken och rabatten. Kvinnor från Stockholm och Uppsala och landsbygd steg av och försvann in genom porten.

Folket omkring erinrar sig mycket och har bott i grannskapet så länge att man är van att upplysa om 59:an. I varje fall finns det flera som vill minnas den goda punschdoften, som letade sig över gårdsplanket. Med den litterära anknytningen till Fröding tycks byggnaden dessutom i grannarnas ögon ha blivit upphöjd till något förmer än ett vanligt "glädjehus".

Inte ens den mest ivrige försvarare av gamla byggnader kan finna behag i 59:an. Takplankorna har lossnat och sågspån har silat ut över golven. Fönsterrutorna har varit måltavlor. Gamla grammofonskivor med Palmernas sång utförd av Elmers Hawaiikapell har krossats. Kvinnors skoblock och gamla nazistaffischer har lämnats kvar i bråten…

Ur Upsala Nya Tidning den 23 oktober 1962.

Se även filmen Dragarbrunn, Jonas Simas debut som dokumentärfilmare från 1962. Längd 13 minuter.

Frödings bordell

När jag om ett par timmar promenerar till min stamrestaurang för att äta dagens buffé, kommer jag att passera Dragarbrunnsgatan 59. Där låg tidigare ett hus som i folkmun kallades Frödings bordell, efter poeten Gustaf Fröding. En kvinna vid namn Tekla bedrev bordellverksamhet i huset från slutet av 1800-talet fram till dess att bordellen stängdes 1902. Det påstås att flera av Uppsalas högt uppsatta personer besökte inrättningen.

Om Gustaf Fröding någonsin besökte bordellen vet jag inte, men han tillbringade ett antal år här i Uppsala runt förra sekelskiftet. I början av 1880-talet studerade han vid universitetet under sju terminer och bodde senare under två år hos sin syster Cecilia på Bangårdsgatan, i ett hus som låg precis runt hörnet till bordellen. Och dikter som En kärleksvisa är ju lite komprometterande i sammanhanget:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

(Ur diktsamlingen Gralstänk, 1898)

Nåväl. Kanske finns svaret i en handskriven bok som på 1940-talet donerades till Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva. Boken ska, enligt uppgift, beskriva "kärlekslivet" i Uppsala under 1800-talet och har påskriften "Får ej lånas ut på många år". Skälet till det sägs vara att många personer är namngivna i boken.

Jag ringde alldeles nyss till bibliotekets handskriftsavdelning och kollade om boken verkligen existerade och om det fanns möjlighet att få titta i den. Jorå, boken finns och är tillgänglig för vetenskapliga studier. Jag berättade vem jag var, samt anledningen till mitt intresse och fick beskedet att det nog inte skulle vara några problem om jag bara kunde legitimera mig.

Så snart jag kommit mig för att förnya mitt ID-kort går jag dit och tar mig en titt i boken. I rent vetenskapligt syfte, naturligtvis.