Minns att jag för många år sedan såg ett inslag på tv om en nysvensk som bytt efternamn, bland annat för att, förhoppningsvis, enklare kunna få jobb. Trots att det förmodligen har gått tio år sedan tv-inslaget, så minns jag fortfarande hans nya namn. Jag googlade för att kanske kunna se hur det gått för honom efter namnbytet. Jag hittade följande kommentar/insändare av honom:
Invandrare som satsar på skola får i alla fall inte de jobb de utbildar sig i. Lägg ner skolorna i invandrartäta områden och inför en blankett med två val:
1) Ja tack, jag vill sälja falafel i en kiosk 12 timmar per dag, 7 dagar i veckan utan semester.
2) Eftersom jag sökt 300 jobb och har kramp i tungan av allt slickande på frimärken och annat, så accepterar jag nu och för alltid att leva på bidrag och lovar att inte göra något nyttigt utan att bara ta emot och tacka.
Själv är jag Sverigeutbildad ingenjör, civilekonom, flerspråkig, datakunnig och jag arbetar idag på butiksgolvet sju dagar i veckan året om utan semesteruttag på 11 år. Jag har bytt efternamn, utbildat mig, varit på julfester, blonderat håret. Tyvärr hade jag inte pengar för att göra min hud lite ljusare, som M Jackson.
Branko Gyllenknapp
Källa: Sydsvenskan.se (2005-03-18)
Tillägg:
Efter att ha tittat närmare på träffarna vid Google-sökningen, upptäckte jag att Branko i dag är egen företagare. Jag ringde upp honom och fick en trevlig liten pratstund med en vänlig och uppenbart mycket driftig person, som sedan 13 år driver en egen butik i Malmö. Visst har det gått bra för Branko, men han tyckte det var ett samhälleligt slöseri att han inte fått möjlighet att arbeta med det han faktiskt är utbildad till.
1 kommentar:
Förfärligt!
Det är tyvärr ingen nyhet. Hade det varit det så hade det kanske funnits en väg tillbaka.
Skicka en kommentar