Det var en konung i Shavasti i norra Indien. Han befallde sin tjänare: ”Låt församla alla blindfödda i staden på en och samma plats!”När så hade skett, lät han leda fram en elefant till de blindfödda. Några av dem lät han leda fram till elefantens huvud och sade samtidigt till dem: ”Sådan är en elefant.” Andra fick känna på örat eller betarna, snabeln, benen, bålen, svansen, svanstofsen.
Sedan frågade han: ”Hur är en elefant beskaffad?”
De som hade känt på örat svarade: ”Det är som en solfjäder.”De som känt på betarna: ”Som ett spjut.”
De som känt på bålen: ”Som en mur.”
De som känt på benen: ”Som en trädstam.”
De som känt på snabeln: ”Som en orm.”
De som känt på svansen: ”Som ett rep.”
De som känt på svanstofsen: "Som en kvast.”
Och med ropet: ”Sådan är en elefant, och icke sådan!” började de till konungens förnöjelse slå varandra med knytnävarna.
Liknelsen ska uttrycka ”fem sanningar”:
(1) vi har alla en otillräcklig kunskapsförmåga;
(2) ingen av oss känner mer än en del av hela sanningen;
(3) människan tolkar det transcendentala i förhållande till sin egen erfarenhet;
(4) människan generaliserar det enskilda och sluter sig på så sätt till en felaktig helhet; samt
(5) människan betraktar sin egen ”sanning” som något allmängiltigt och anser att alla andra har fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar