torsdag 13 augusti 2009
Inte som min syster
Trailer för en dokumentärfilm av Leyla Assaf-Tengroth som nyligen visades på SVT2. Efter att filmen hade visats fick tittarna möjlighet att via en chatt ställa frågor till Assaf-Tengroth. En av frågorna löd:
Hej LEYLA! Vad var ditt syfte med den här filmen? Du vet hur mycket fördomar det finns om JUST islam, muslimer och araber i Sverige. Så varför inte visa en mer possitiv sida, så att folk för en gång skull tycker gott om islam, och ser en annan sida än förtryckta kvinnor och terrorism. För islam och muslimer är två olika saker, varför inte visa mer av det? Visst blev det ett gott slut för Dalida, men det räcker inte för oss som tittar. Våra fördomar från början av filmen finns fortfarande kvar.
Hela filmen finns tillgänglig på nätet till och med 9 september 2009.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag blev mycket berörd av filmen. Tycker så synd om Rim och hennes lillasyster som blev bortgifta när dom var 13år! Sen att de inte hade någon som helst frihet :( MEN deras familj var ju knappast något bra exempel hur den idealiska muslimska familjen fungerar. Snarare hur tragiskt det kan vara att vara fattig och förtryckt. Det var väl det som var synd, dessutom att flera i filmen satt och sa direkta lögner om Islam. När man ser en muslim som säger det så tror man ju att det är sant -Om man inte vet bättre själv- dvs är bättre påläst än dom. Vilket inte så många svenskar är!
Jag tycker filmen tydligt visar att kvinnoförtryck och tvångsgifte inte har något med islam att göra, utan är en sedvänja i patriarkaliska samhällen i byar på landsbygden.
Slutet var hoppfullt och visar att förändringar är möjligt. Gläfjetårarna rann nedför mina kinder när Dalida gifte sig.
Del 1:
Jag vill opponera mot filmens andra betydelse, om jag får låna en knapp:
En av islams stora namn, Omar Ibn Khattab, sa en gång att " om fattigdomen var en människa hade jag tagit livet av denne med mina egna händer". Dokumentären har ett avskalat fokus med en stympad svart-vitt-syn. Ängel eller demon, civiliserad eller odjur, ruttet eller glimmande. Det blir inte svårt att dra enkla slutsatser utifrån denna b-filmsmanuskript. Tradition eller inte tradition så tror jag inte att det är speciellt många föräldrar som ser sina barn som livlösa egendomar med ett enda självevident syfte att behaga faderns vilja. Smärta kan döda instinkter inom människor, precis som den kan leda folk att skära sig, slå huvudet i väggen, bli apatisk eller i värsta fall - ta livet av sig. Jag ser generellt inte friska föräldrar med medvetet hat och skadevilja för sina barn. Jag ser mest sjuka föräldrar med havererat omdöme och föräldrar med lamslagna instinkter. I den aggressive fadern t ex en mycket enkel arbetarklassman. En man som ser en sak i sitt liv - att i en dog-eat-dog-värld bedriva kneg för att försörja en beroende familj. Jag ser en man som talar i mun på sig själv och som uppenbarligen har ända sedan barnaåldern slitit i sin saltgruva. En beräknad person som förutsättningslöst slår om och går ifrån att vara ett patriarkalt monster till att vara en rosa velourpappa. Jag ber då definitivt inte om ursäkt för att jag inte ser detta som en naturlig del av dokumentärsatmosfären Leyla-Therese visar upp. Hur vände allt så enkelt ifall det påstås vara illa rotat i samhället? Fick han en uppenbarelse? Tröttnade han på allt tryck? Var han aldrig den som han utmålades som? Produktionen vållar fler frågor än vad den besvarar eftersom den gapar efter mer än vad den till slut tuggar.
Jag blir då konfunderad över hur Leyla-Therese tolereras bygga upp en film som fokuserar på 3 systrars öde med ständiga inslag av välinklippta pusselbitar utan att ge något som helst kött till det. En klar indikation för mig är att det helt enkelt är medvetet. Något som pekar på detta är språket kontra översättningen. Om Morra ensam står bakom hela översättningen så tycker jag att hon har gjort ett undermåligt jobb. Det är inte det enklaste att översätta uttryck och andemeningar. Det är betydligt svårare att erhålla sammanhanget från en stympad bild. Leyla-Therese frågar "svenska" frågor och får "arabiska" svar som hon sedan översätts till "svenska". Orgien i orden lydig-olydig blir bara smaklös. Översättningen ändrar sin färg från att ha varit offensiv och grovhuggen med manlig svettlukt till att (lagom nog till att livet vänder för Dalida) vara smekande, harmonisk med svensk PK-stämpel. Detta flöde finns inte i det man hör, utan väldigt mycket är klippt, skuret och inkorporerat. Det är inte bara tal om lost in translation utan även om manipulated in translation. Värd att notera i utfrågningsstunden är att Leyla-Therese är skicklig på att parera frågorna som är träffande och detaljkrävande - såsom hon själv väljer att göra i vissa stunder av dokumentären. Hon har inget emot att fördöma samhällets muslimska män som evinnerliga könskungar samtidigt som hon tveklöst går i godo för den Cesar. Intressant också att varken Cesars familjs roll eller de döda föräldrarna får något som helst utrymme i diskussionen med Cesar. Vissa sekvenser, såsom de inträngande frågorna om sex och kyssar, ter sig på ytan syfta till lekfullhet och avdramatisering. I sammanhanget blir det en bekräftelse på slaviska kontrollen kvinnorna är under. En kulturell avgrund. Ömhet är en valuta som de inte sett röken av utan snarare får betala som en skuld till hårtussen på bröllopsnatten. I bästa fall gör han henne inte illa och hon står ut med hans grymtanden.
Del 2:
Ser den ständigt mörkseende THE Banana inget gott i denna film? Naturligtvis finns det viktiga saker. Barn- och/eller tvångsgifte är gigantiska problem som många muslimer, speciellt med ursprung i mellanöstern, länge vägrat befatta sig med. Man har inte sett det som något prioriterar och en vissa fall inte som ett problem öht. Mångas livstörst har släckts på detta grymma sätt. Mångas framtid har satts ur kurs. Det som vi först och främst bör minnas att bekämpandet av tvång av sådant slag är profetens tradition. Det finns ahadeeth som beskriver profetens ingripande vid sådana äktenskap. Det ligger inte bara i allas intresse utan även i muslimsk karaktär att göra gott och bekämpa ondska. Föreställ dig själv i denna tvångssituation - vart skulle du sträcka dina armar? Jag är dock inte så naiv att tro att juridisk väg är det gyllene snittet. När livets klor fattar sig runt ens strupe så sätts många självklarheter ur sin bana. Arbetet ligger till största del på andra nivåer som förbättrar livsvillkoren än några krusiduller i någon lagbok. Man kan nästan använda föräldrars desperation som ett mått på samhället. Då tycker jag inte att en stympad samhällssyn gör saken rättvisa och inga standardalibin från filmproducenter kan skydda det. Överdriver jag om farhågorna med Leyla-Thereses film? Det är bara att läsa reaktionerna på nätet...
Sorry svarten, delarna ihop blev nästan som ett inlägg i sig själva och ändå klippte jag ner mina frustrationer.
Bananen
Del 1. Jo, man tackar.
Ser fram emot del 2. Är det någon som kan få en att tänka ett varv till, så är det du.
Jag har redan lagt in del 2. Är de inte framme?
Del 2 hade "fastnat" i blogger.com. och kom aldrig fram till min e-post.
Funderar om jag skall skriva ett inlägg om hur min tonårsdotter fått sina bästa 15-åriga kurdiska kompisar i Sverige bortgifta med män i 25-30 års åldern och fött sina första barn som 16-åringar. Härliga, smarta tjejer som jag hjälpte med läxorna under många år.
Tja, det kanske kommer när humöret faller på.
ja men nu blev jag nyfiken!
ska nog titta på den där filmen!
ja just det du sa att det var synd att jag skrev på engelska! nu har jag en translate/översätt på min sida som översätter hela bloggen till vilket språk du än önskar :)
Cecilia
Nja, lite fuskigt, men jag ska ta mig en funderare. Jag gillar din blogg.
Salam,
Tyckte inte alls om dokumentären. Visserligen speglar den säkert verkligheten för dessa kvinnor, men det sprider mer fördomar mot muslimer för svenskarna då de själva i dokumentären TROR det är Islam de följer. Skrev ett långt inlägg om det i min blogg haha ;) http://trueislam.blogg.se/2009/august/dokumentaren-inte-som-min-syster-inte-s.html
Får väl bara hoppas folk är smartare än att tro att det är Islam det speglar... Men det är nog för mycket att hoppas.
Filmaren har aldrig gjort en positiv eller objektiv film om islam eller muslimer för den delen.
The banana du har också fel om vem som sa det där. Jag ser gärna att du ger mig en källa? Annars var det Imam Ali bin abi Talib som sa Hade fattigdom varig en man så hade jag dödat honom.
Svarten:
tack för kommentaren. Enda anledningen till att jag delade upp den var för att det inte gick att lägga in allt vid ett och samma tillfälle. Den var för lång.
Anonym:
de riwayah som finns i litteraturen pekar dels på Omar Ibn Khattab och dels på Ali ibn Abi Talib. Det finns mer än en version där den andra av slutas med "bi yadi." Översättningen blir desto krångligare eftersom begreppet "rajul" oftast användes traditionellt och genusfritt. Vare sig det är Omar eller Ali så är det ett tänkvärd citat om fattigdomens påverkan på samhället.
Skicka en kommentar