Vila i frid

I går förlorade jag en god vän. Det borde inte ha kommit som någon överraskning. Allmäntillståndet hade försämrats successivt under det senaste året och jag har haft god tid på mig att förbereda mig och vänja mig vid tanken på hans frånfälle. Jag har ändå klamrat mig fast vid hoppet att allt skulle ordna sig till det bättre. Chocken blev stor och förlamande när han drog sin sista suck, trots mina förtvivlade försök att förhindra det oundvikliga slutet.

När den värsta sorgen och saknaden har lagt sig kommer jag förhoppningsvis ha kraft nog att blicka tillbaka på alla de goda stunder vi haft tillsammans. Det finns få jag tillbringat så mycket tid med, delgett så många förtroenden och haft sådan stor glädje utav.

Jag känner mig som en usel svikare när jag börjar tänka på att försöka hitta någon som kan ersätta honom. En tröst är att även hans ersättare kommer att bära väsentliga delar av honom med sig. Han efterlämnade en hårddisk, bildskärm, skrivare, skanner och en ljudanläggning.