Vädjan från en utmattad muslimsk kvinna

Texten är skriven av Melody Moezzi och publicerades av CNN

----------------------------------

Jag blev inte förvånad över före detta brittiske premiärministern Tony Blairs uttalande nyligen om ett "problem inom islam."

Det är inte så att jag aldrig hört något liknande tidigare. Jag hör det hela tiden.

Ändå, hans uttalande - med anledning av en attack som nyligen genomfördes i London och som lämnade en brittisk soldat död - fick mig att undra: Hur hade allmänheten reagerat i ett annat sammanhang om Blair hade ersatt ordet "islam" med "kristendom" eller "judendomen"?

Jag är dålig på att gissa.

Vi är vana vid att människor inte kan skilja mellan "islam" och "några muslimer." Och vi är vana vid att bli kallade terrorister, trots att de allra flesta terrordåd på amerikansk och europeisk mark har utförts av icke-muslimer.

Men att vara van vid att bli misshandlad betyder inte att blåmärkena blir mindre. Om någon upprepade gånger blir slagen på samma ställe blir varje efterföljande slag desto mer smärtsamt.

Jag har skrivit många väl motiverade kommentarer till försvar för islam, muslimer och muslimska kvinnor i synnerhet. Detta är inte ytterligare en.

Idag kommer jag att göra något annorlunda. Jag tänker inte citera relevanta verser från koranen. Jag tänker inte citera de lärda. Jag tänker inte gå på defensiven.

Idag är jag trött. Så trött att jag ska göra något jag aldrig gjort förut. Inte för att jag söker medlidande eller sympati, utan därför att jag hoppas folk ska förstå. Därför att om de verkligen förstod, så skulle de kanske sluta.

Idag kommer jag att berätta om hur det känns att dagligen leva med hat och fientlighet riktad mot dig.

Jag ska berätta för dig hur det känns att slå på nyheterna och höra hur folk upprepade gånger kallar din tro hatisk och våldsam.

Jag ska berätta för dig hur det känns att bli förtalad varje gång en man vid namn Muhammed begår ett brott.

Jag ska berätta för dig hur det känns att vänta på tunnelbanan bredvid en affisch som kallar dig för barbar.

Jag ska berätta för dig hur det känns att få dödshot i inkorgen.

Jag ska berätta för dig hur det känns att veta att polisen infiltrerar dina platser för tillbedjan och utan att finna något fortsätter att övervaka dig.

Jag ska berätta för dig hur det känns att få höra att man inte kan vara feminist och att många av dina vänligaste bröder är kvinnohatare, kriminella eller ännu värre.

Jag ska berätta för dig hur det känns att se ditt folk slaktas i hundratusental av statsunderstödda terrorister, bara för att själva bli kallade terrorister för brott en handfull bland dem begått.

Jag ska berätta för dig hur det känns att ditt eget folk kallar dig för kättare när du kämpar för att försvara deras rättigheter, medan andra kallar dig en kättare för att du gör det.

Jag ska berätta för dig hur det känns att bli tillsagd att åka tillbaka till ditt land när du är i ditt land.

Jag ska berätta för dig hur det känns att bli tillfrågad om du går tio steg bakom din man eller om han slår dig eller om han har andra fruar.

Jag ska berätta för dig hur det känns att människor antar att du hatar dem när du inte gör det.

Jag ska berätta för dig hur det känns att förväntas veta varför en främling begått ett brott eftersom han påstår sig dela din religion.

Jag ska berätta för dig hur det känns att vara skyldiga att be om ursäkt för något du inte gjort.

Jag ska berätta för dig hur det känns att få höra att du inte hör hemma här, när du vet att det finns ingen annan plats du tillhör mer.

Det gör ont.