Droppar som urholkar själen

Jag brukar förundras över en del människor som med lätthet suger upp detaljer som sedan omvandlas till en del av deras negativa världsbild. Det känns som om deras livsluft består i att skapa sig en negativ image, men för sitt eget jags skull eller för sin omgivnings?

Att lägga så mycken kraft på, avge så mycket energi till, en destruktivitet som huvudsakligen slår tillbaka på det egna jaget, gör att jag ställer frågan om, vilken är den tagg som borrat sig så djupt in i själens mörker?

Vi kan väl alla stundtals uppleva ett mått av sorgsenhet, missmod, kanske ilska, men att utifrån dessa allmängiltiga känslor låta sitt medvetande uppslukas av ett själsligt missmod och negativt fokus, är bara förödande för den egna personligheten.

Nåväl, den själ jag talar om handlar om vår personlighet, vårt medvetandes jag, det förvärvade inklusive det medfödda, det som tillsammans är det vi blivit.

Det själsliga hål jag kan känna hos en del människor, det tomrum de uttrycker desperat genom negativ feedback på händelser de upplever, blir mer av ett själens rop på hjälp.

Men frågan blir naturligtvis om ropet hörs eller om bara omgivningen uppfattar den negativa vågrörelse som sprider sig i allt vidare cirklar, men inte uppfattar den grundläggande orsaken.

Droppar som urholkar själen istället för stenen, en symbolik för den receptivitet som betecknar människan, där den grundläggande tryggheten eller kärleken saknas eller aldrig uppdagats, ett själens tomrum som söker efter bekräftelse, men som vi snarare uppfattar på ett motsatt sätt.

Hjalmar Söderberg uttrycker i Dr Glas; Om du inte kan älska mig så kan du väl åtminstone hata mig, för det handlar i grunden om att bli sedd.

/Proforma

Gästbloggare