Var på begravning idag, den fjärde i mitt liv, så man har sluppit undan relativt mycket ändå.
Denna gång var det dotterns pojkväns mamma som fick en infarkt för 3 veckor sedan, man blir varse livets skörhet med tanke på att jag fick en infarkt veckan efteråt.
Slumpens skördar eller vad, vem som klarar sig och vem som går bort?
Nåväl en vacker begravning, där dotterns pojkvän med känsla och humor berättade om vad hon betytt för honom, strongt gjort av honom!
Visst är födsel såväl som död en naturlig del av människans tillvaro, vilket prästen skickligt fångade upp ur ett humanistiskt perspektiv. Vi måste ställa oss de eviga frågorna, åter och åter, om vad som är väsentligt i våra liv?
Lite komiskt att med tanke på att jag betraktar mig som agnostiker och ateist, så var det en präst som jag samtalade med på väg hem i tunnelbanan, som sade efter vår långa konversation:
"Du kallar dig ateist, men jag har sällan stött på en människa med på djupet sann religiös hållning."
Kanske det är så att det inte handlar om att vi hänger upp vår etiska och moraliska hållning på en Gud, kanske snarare mer vår praktik...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar