I går var det 1 advent

Jag glömde bort att det var 1 advent i går. Min adventsbetraktelse som jag haft tidigare blev alltså inte av detta år. Men det är säkert bara jag som noterat missen, så ingen skada skedd. Bilden med den obligatoriska adventshälsningen till sverigedemokraterna lägger jag ut i dag i stället.

Jag fick en kommentar, som jag läste i natt, där det frågades om jag kunde tänka mig att bli muslim. Den gamle popsångaren Cat Stevens, numera Yusuf Islam, berättade att hans väg till islam gick genom att läsa koranen. Han visste inte något om olika riktningar inom islam, alla levnadsregler som styrs av hadither och han kände knappt någon muslim. Han konverterade 1977, innan självmordsbombare och terrorister kidnappade religionen.

För mig är läget annorlunda. Jag har knappt hittat fram till koranen på grund av allt som skymmer sikten. Visserligen väcktes mitt intresse för islam när jag 1990 läste igenom Zettersténs koranöversättning från pärm till pärm. Jag skulle i väg på en sex månaders resa i Västafrika och tyckte jag borde lära mig något om den dominerande religionen i några av de länder jag skulle besöka. Innan jag reste hade jag även flera samtal med svenska muslimer, det handlade oftast om vett och etikett i muslimska länder.

Så mina första intryck av islam i praktiken var de jag fick i Gambia, Senegal, Mali och Burkina Faso. Senare tillbringade jag under flera år mycket tid i Ghana, där islam är en minoritetsreligion, men det blev så att många av mina närmaste vänner där var muslimer. Även vid resor i Sydostasien och Indien har jag kommit i kontakt med praktiserande muslimer. I Sverige känner jag också muslimer, mer eller mindre närstående och mer eller mindre praktiserande.

Med dessa erfarenheter i bagaget var det omöjligt att känna igen alla skräckbilder som målades upp av muslimer när hetsjakten satte i gång på allvar efter 11 september 2001. Bilden av de förskräckliga och mordlystna muslimerna kunde jag inte alls relatera till.

Jag tänkte på imamen i Gambia och hans familj, som jag bodde hos i en vecka. Han sa att så länge jag bodde hos dem var jag som deras egen son. Jag tänkte på tjejerna i Malaysia, som helt klädda i vitt fyllde gatorna när de strömmade ut från koranskolan, flockades omkring mig och ställde nyfikna frågor om Sverige. Jag tänkte på min dotters kompisar, varav många kom från muslimska familjer. Jag tänkte på mina muslimska vänner här hemma, som jag tidigare knappt tänkt på som muslimer, utan endast som vänner.

Hoppsan. Det här börjar bli något helt annat än ett svar på frågan om jag kunde tänka mig att bli muslim. Kanske ett omedvetet försök att komma bort från frågeställningen. Åter till frågan: Kan jag tänka mig att bli muslim? Jag känner absolut inget behov av att bli muslim. Jag ska, ännu en gång, citera 2:62, som innehåller ett budskap som återkommer på flera ställen i koranen:

DE SOM tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna - ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv - skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.

Några följdfrågor på det?