Min favoritbloggare har ingen blogg. I stället postar han sina inlägg på en chatt, som endast ett begränsat antal registrerade medlemmar läser. Nu har han i alla fall lovat mig att under de närmaste dagarna posta några texter på min blogg. Jag hoppas detta i förlängningen leder till att han - äntligen - startar sin egen blogg, så att fler människor får möjlighet att läsa hans texter.
Ljumma sommarkvällar, just de där kvällarna som ofta bara finns ett begränsat antal av, stunder man helt enkelt måste njuta av.
Den lilla serveringen längs vattnet på andra sidan Djurgårdsbron, den där solen dröjer sig kvar längst.
Promenaden längs kajen på Strandvägen, där de gamla skutorna ligger, guppande och i alla stadier av sjövärdighet. Stockholm en fantastisk flotta av äldre skepp, där vita ångbåtarna är bland de mest pittoreska inslagen, med sin ångbåtstjut.
Borta är de riktigt rykande kolpannorna, även om några enstaka överlevare dröjer sig kvar, men karaktären lever kvar även i de senare tillskotten.
De riktigt stora träskutorna ligger och gnager och knarrar längs kajen, en behaglig ton, sommarmusik som ger harmoni.
Jo det fanns platser kvar på det lilla matstället, kanske något förvånande, för en mer underbar kväll får man leta efter.
Varför inte en Greksallad, bröd och några öl, helt rätt, lätt men gott.
Ett stilla folkliv av flanerande människor, båtar i alla storlekar som gör en kvällstur utåt Djurgården.
Sitta med vågornas kluck under sig, låta en öl slinka ned, en känsla av Medelhavet, medan solen smög sig allt närmare hustaken.
Inga stora gester, bara att för rimlig peng ta del av en måltid i en trevlig inramning, man mår gott.
Några timmar senare dröjer sig mängder av människor kvar, för visst är det svårt att slita sig, man vill krama ur sista känslan av en fin kväll.
Vattnet, Stockholms vatten, vare sig dag eller kväll, ger en skön rofylld känsla, med speglande ljus på vattenytan när man sakta vandrar hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar