Min dotter ringde i kväll

Jag och min 17-åriga dotter, som för det mesta bor hos sin mamma, har varit ordentligt sura på varandra under någon vecka. Orsakerna till det tänker jag inte återge i detalj, men så mycket kan jag säga; det har att göra med piercing och en fruktansvärt ful tatuering. Nog om det.

Nåväl. När vi blir riktigt sura brukar det i regel innebära att vi slutar höra av oss till varandra. Efter ett par dagar brukar jag dock kapitulera och ringa upp för att föreslå att vi gör något roligt tillsammans. Hon har oftast röstbrevlådan inkopplat  på mobilen och jag lämnar meddelanden. Om hon sedan inte ringer upp mig under dagen blir jag ännu tjurigare. När hon äntligen ringer svarar jag inte.

Så där har vi hållt på ett par veckor nu. Igen.

I kväll på jobbet ringde telefonen och jag svarade. I luren hör jag hysterisk gråt och en skrikande röst som utan tvekan tillhör min dotter. Det är omöjligt att höra vad hon säger. Efter några minuter är hon tillräckligt lugn för att kunna förklara att en kompis till mamman ringt till hennes mobil när hon satt på bussen på väg hem och berättat att ambulansen hämtat mamman.

- Jag vill inte att mamma ska dö, skriker hon i luren.

Hon hade just kommit hem och var alldeles för uppskärrad för att kunna tänka riktigt klart. Jag lovar henne att kontakta sjukhuset och höra av mig så snart jag kan. Efter några kopplingar hit och dit på sjukhuset får jag beskedet att det inte är någon akut fara, men att hon får stanna kvar över natten för observation.

Jag ringer sedan omedelbart upp min dotter och berättar att hon inte behöver vara orolig, det  var inte något allvarligt med mamma. Vi pratar en lång stund och det utvecklar sig till ett försoningssamtal.

- Jag älskar dig och mamma.
- Och jag älskar dig. Det vet du.

Tystnad.

- Du pappa.
- Ja.
- Det var bra att du svarade i telefonen den här gången.