Det torde ha varit någon gång under andra halvan av 80-talet , men jag minns inte det exakta årtalet. En sikh, som naturligtvis bar turban, hade sökt jobb som busschaufför i Göteborg, men fick inte tjänsten på grund av säkerhetsskäl. Det uppgavs från arbetsgivaren att en busschaufför måste höra och se bra, så tänk om turbanen lossnade under tjänsten och hindrade honom att se vart han körde.Något jobb som busschaufför blev det inte.
I samband med att turban-diskussionen fördes i svenska media, reste jag till London för att göra ett reportage om Notting Hill-karnevalen. Och där såg jag flera poliser med svart/vit-rutiga turbaner. Att jag inte förmådde mig att ta något kort av dem är än i dag ett mysterium för mig.
Nu ser jag i tidningarna att Rikspolisstyrelsen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har bestämt att svenska poliser får bära turban i tjänsten och att även vissa andra huvudbonader är tillåtna. Med vissa begränsningar, förstås.
Sakta, sakta, börjar vi inse att Sverige är ett land där befolkningen har olika religioner och kulturell bakgrund, olika seder och bruk. Det som för 10-20 år sedan ansågs vara uppfattningar grundade på sakliga skäl, visar sig i dag vara något helt annat. Nämligen. Okunskap, ovilja och oförstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar