Ibn Khaldun

Samtal om Ibn Khaldun.

När jag var i 20-års åldern (och det är ett bra tag sedan), stack en av mina lärare åt mig boken Ibn Khaldoun - en essä om fattigdomens uppkomst av Yves Lacoste, tidigare professor i geopolitik vid universitetet Sorbonne i Paris. "Behåll boken. Jag tror du kommer att uppskatta den", sa min lärare. När jag nu bläddrar i boken inser jag att han trodde alldeles rätt. Boken är fullklottrad av mina understrykningar och kommentarer. Även om jag i dag inte minns så mycket av innehållet är det uppenbart att boken engagerade mig djupt. En av understrykningarna har jag markerat med ett stort, tjockt utropstecken:

"Ur filosofisk synvinkel är Ibn Khaldoun en hängiven muselman genom den kunskap om den översinnliga världen som inte sätter någon tilltro till förnuftet och som har ett absolut förtroende för den gudomliga uppenbarelsen. I allt som gäller den konkreta verkligheten är Ibn Khaldoun empiriker. Empiriker i sin metod, inte en doktrinär empiriker. Fast Ibn Khaldoun är rationalist är han det inte ur filosofisk synpunkt, men hans logiska bildning tillåter honom att höja sig över ett rent konstaterande av konkreta fakta för att lyckas komma fram till en rent veteskaplig metod. Den leder till materialistiska konstateranden vilka för den skull inte ifrågasätter religiösa principer."

Jag förstår än i dag varför jag redan som 20-åring ansåg detta, i mitt tycke, motsägelsefulla förhållningssätt hos Ibn Khaldoun som så viktigt. Den ekvationen har jag nämligen själv brottats med i hela livet utan att lyckas finna något rimligt förhållningssätt.

I dag, för 681 år sedan, föddes Ibn Khaldun i Tunisiens huvudstad Tunis och dog i Egyptens huvudstad Kairo den 19 mars 1406. Ur Wikipedia

"Kitābu l-ʕibār (ordagrant "Boken om bevis" eller Allmän världshistoria) är Ibn Khaldouns mest berömda verk. Den består av sju delar, av vilka förordet Muqaddimah ibland ses som självständig. Kitābu l-ʕibār behandlar arabernas, persernas och berbernas och deras samtidas historia.

Det är dock framför allt förordet, Muqaddimah (även Prolegomena), som han blivit namnkunnig för. I denna beskriver han syftet med historievetenskapen, och menar att historia ska beskriva samhället och dess individer. Solidariteten, asabijja, är vad som betingar skeendena, menar han, varför han även inbegriper socio-ekonomiska aspekter i sin framställning. I detta var han långt modernare än historiografin i Europa, för vilken historieskrivningen uteslutande handlade om ledare och regenter, fram till omkring 1700-talet."

Den vetgirige besöker Muslim Heritage och gör en sökning på Ibn Khaldun för fortsatta studier. Sedan är det naturligtvis dags att kasta sig över hans mest kända verk, Muqaddimah, som - hör och häpna! - finns översatt till svenska, Prolegomena: Introduktion till världshistorien