Det sa bara klack!

Riktigt så gick det nog inte till när någon kläckte idén med klack på skorna, men jag tyckte det var en bra rubrik.

Jag har länge varit irriterad över tilltaget att placera en klack på skorna. Själv är jag strax över 190 centimeter lång (och ståtlig) och jag tycker det är alldeles tillräckligt. Känner inte något som helst behov av att lägga till ytterligare centimetrar genom att bära en klack under skorna. Många gånger har jag smått förbannad lämnat skoaffärer efter att ha blivit tvungen att avstå från skoköp på grund av alldeles för höga klackar.

Det här har inneburit att jag sedan barndomen har haft sandaler från tidig vår till sen höst. Jag har lärt mig att uppskatta denna relativt naturliga klacklösa fotbeklädnad som oftast står i någorlunda vettig relation till hur foten är skapad.

Vilka kom egentligen på det här med skoklack? Och varför? Att peka ut några ytterst ansvariga för tilltaget tycks inte gå. Jag får nöja mig med sporadiska nedslag i historien för att lyfta fram några medskyldiga.

Redan 4000 år före Kristi födelse tillverkades det i Egypten sandaler av papyrus, palmblad och i sällsynta fall även av guld. Det finns målningar i gravar och tempel med människor i högklackat, men om de verkligen bar sådana skor IRL är man inte helt säker på.

Någon gång under antiken (cirka 3000 f.Kr. till 500 e.Kr.) kom de egyptiska slaktarna på idén att ha klackar "för att höja sig över de dödliga". Vid sökningar i bibeln och koranen får jag inga träffar på ordet klack i olika variationer. Den här gången går tydligen båda religionerna fria. De mongoliska stridsryttarna i Djingis Kahns (död 1227) här använde klackar för att få fastare grepp i stigbygeln och lyckades lägga en stor del av världen under sig genom att döda några miljoner människor.

Att den kortvuxne Katarina av Medici bar styltklackar när hon 1533 gifte sig med sin betydligt längre make finns dokumenterat. Sedan började det spåra ur fullständigt. Styltklackarna kunde mäta upp till 35 centimeter och ibland behövdes käpp för att balansera på dem. En dåtida perverterad överklassvariation av dagens stavgång.

Efter franska revolutionen 1789 återgick man under en tid till lägre klackar. Högklackat förknippades med överklassen och de som ville ha huvudet kvar på kroppen gjorde klokt i att markera att de inte tillhörde den. När revolutionen slogs ned 1799 var det fritt fram för höga skoklackar igen. Eländet har hängt med fram till våra dagar. Inte undra på att jag ibland känner en revolutionär glöd inom mig, åtminstone mot skomodet.

Men för att denna vedervärdiga historia om årtusendens förtryck under klacken (eller rättare sagt, på klacken) ska få ett positivt och hoppingivande slut, berättar jag också om mitt senaste skoköp.

Ända sedan nedre tonåren har jag önskat mig ett par låga svarta boots i mjukt läder med lagomt spetsig tå. Men decennierna har gått och klacken har bestått. I höstas hittade jag emellertid ett par helt klacklösa boots med en tunn, mjuk, skönt böjbar sula. Sedan skorna blivit ordentligt ingångna har det varit mina "all time" favoriter. Det känns inte som att gå i skor, snarare som att smyga fram i ett par mockasiner eller att sväva på luftkuddar ett par centimeter ovan marken. Jag vårdar dem ömt, putsar dem dagligen och smörjer ibland in dem med vattenavvisande skofett. Skorna ska hålla länge.