I går gjorde jag något som ytterst sällan sker, det kan gå flera år mellan dessa tillfällen; jag köpte starksprit. Jag var in på bolaget för att inhandla några flaskor mörkt påsköl till helgen. På väg till ölen passerade jag brännvinshyllan och blicken råkade falla på en förpackning med tio miniatyrflaskor. Vanligtvis skulle jag inte ens ha stannat upp, men jag hann uppfatta texten på förpackningen och tvärnitade. Det stod: Norsk Aquavit Mina norska gener vaknade plötsligt till liv och tog kontrollen över hjärta, hjärna och plånbok. Självklart måste jag ha lite norsk aquavit till helgen.
Ur Öppna landskap av Ulf Lundell:
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Bruket att krydda brännvinet sträcker sig långt tillbaka i historien. Ursprungligen var syftet att lindra den icke önskvärda finkelsmaken, som uppstod på grund av bristfälliga kunskaper om processen vid tillverkningen. En annan viktig anledning var att utnyttja olika örters medicinska egenskaper. På senare tid har kryddningen i huvudsak syftat till att öka välsmaken.
Nå, men vad skiljer aquaviten från annat kryddat brännvin? Aquavit, från latinets aqua vitae - livets vatten, är enligt Wikipedia ett kryddat brännvin som är smaksatt med minst en av kryddorna kummin och dill. Men där utöver förekommer det naturligtvis även andra kryddor och örter. Aquavit är namnskyddat inom Europeiska unionen, med angivande av just kummin eller dill som kryddning och en lägsta alkoholhalt om 37,5 volymprocent.
Två av förpackningens flaskor tycker jag förtjänar lite extra uppmärksamhet på grund av dess intressanta historiska bakgrund. Det är de två "linieakevettene", Lysholms Linie och Løitens Linie. Benämningen "linie" (svenska; linje) syftar i detta sammanhang på ekvatorn. År 1780 var briggen Trondhiems Prøve färdigbyggd, den tillhörde Catharina M. Lysholm, en av pionjärerna inom norsk brännvinstillverkning. Skeppet seglade 1805 till Jakarta - som då hette Batavia och var en handelsstation grundad av det holländska ostindiska kompaniet - på ön Java i Indonesien. I lasten fanns flera ekfat med norsk aquavit avsedda att försäljas. Aquaviten klarade dock inte konkurrensen med lokalt tillverkad arrak (av arabiska a' raq=svett, utsöndring; saft från palmer) och faten fick följa med tillbaka till Norge. Vid återkomsten 1807 upptäcktes att aquaviten under resans gång genomgått en mognadsprocess och fått en vällagrad, god smak.
Ännu i dag tillverkas Lysholms Linie Aquavit, som är världens äldsta aquavitmärke, enligt det gamla receptet. Innan den tappas upp på flaska fraktas ekfaten, som rymmer 500 liter, på skeppsdäck fastspända i containers tur och retur till Australien och passerar således "linie", ekvatorn, två gånger. Samma resa gör Løitens Linie. Det norska rederiet Wilh. Wilhelmsen ASA har sedan 1920-talet haft uppdraget att utföra transporten.
I kväll tar jag ett par snapsar med norsk Linie Aquavit och låter historiens vingslag fläkta mig i den efterlängtade vårvärmen. Vem vet, kanske jag rent av dristar mig till att sjunga en snapsvisa.
Melodi: Räven raskar över isen
Härligt smakar Aquaviten,
bättrar också på aptiten,
värmer opp
vår själ och kropp
som i ett hål dynamiten.
Ja, här finns värme
och här finns glöd,
och bara glädje
och ingen nöd.
Elda på
och låt den gå
om halvan finns
så ta hit den!
Läsning för den vetgirige:
Alt du vil vite om akevitt
Akevitt (norska Wikipedia)
Norske Akevitters venner
Snapsvisor med bästa kryddrecepten och köpesnapsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar