Jag är trött

En kort reflektion innan jag kryper ner i sängen.

På jobbet i natt fick jag lite tid över och nyhetsgooglade på min gamla hemstad Bollnäs. Bland de tio första träffarna fick jag upp denna artikel, Hela Bollnäs stödjer Immad Samim Det hade jag helt missat. Jag ville läsa mer och lade till hans namn efter Bollnäs och sökte på hela nätet. Det kom upp ett relativt stort antal artiklar, de allra flesta från lokalpressen, samt på Sveriges Radios hemsida för regionala radiosändningar i Gävleborg.

Jag är sjukligt trött på rasism och främlingsfientlighet. Jag är trött på näthatet och börjar faktiskt även bli ordentligt trött på allt snack om vad vi ska göra åt hatet som flödar på bloggar, hemsidor, olika diskussionsforum och i tidningarnas kommentarsfält. Jag börjar tröttna på denna ständiga diskussion om Sverigedemokraterna, orkar knappt längre bli särskilt upprörd över skriverierna om vad deras representanter har vräkt ur sig för vidrigheter eller vilka förkastliga handlingar de gjort sig skyldiga till. Det blir för mycket fokus på allt det negativa. För mycket ordkrig på de främlingsfientliga och rasistiska krafternas villkor. Jag blir trött. Och hatet på nätet tycks bara öka.

Fortsättningsvis ska jag försöka fokusera ännu mer på allt det positiva som faktiskt finns när man börjar se sig omkring utanför de för dagen aktuella debatterna i tongivande organ. När en ung flicka våldtogs i Bollnäs och rasisterna marscherade på gatorna var allt ljus riktat mot staden. Bra. När politiker, skolelever och andra Bollnäsbor sluter upp och solidariskt stödjer en utvisningshotad afghan då passerar det relativt obemärkt. Men det är ju där, i medmänskligheten och solidariteten, man måste hämta sina krafter för att orka gå vidare.

Det här får jag fundera vidare på när hjärnan är mer alert. Nu. Mot sängen. God natt.