Gammal kärlek rostar aldrig

Den här videon hittade jag på bloggen hos en god vän Eftersom jag har tittat på den ett 10-tal gånger med tårarna rinnande i floder över kinderna, så tyckte jag att den kvalificerat sig för att bli postad även på min blogg.

Jag minns kråkan Kravel från min barndom. Den hade ramlat ur sitt bo och jag hittade den på marken med fullt av myror krypande på kroppen. Jag tog hem den, satte den i en kaninbur och matade den.

Efter ett tag började Kravel visa tydliga tecken på att han inte ville vara instängd i en bur. Jag släppte ut honom, kastade upp honom i luften gång efter gång så att han skulle lära sig att flyga, och trodde att jag aldrig mer skulle få se honom. Men där hade jag fel.

Han kunde dra iväg och flyga tillsammans med kråkflockar under en dag eller två, men han kom alltid tillbaka, satte sig på min axel och stoppade kärvänligt in näbben i mitt öra. En riktigt god vän.

Varför kommer jag helt plötsligt att tänka på min tonårsdotter...