Surgubben om pytt i panna

Ibland funderar jag över möjligheten att starta ytterligare en blogg. Den skulle heta något i stil med Surgubben eller Svartens samlade gnäll. Jag har nämligen en väl utvecklad förmåga att irritera mig
på en massa mindre väsentliga saker i tillvaron, sånt som andra människor bara rycker på axlarna åt och omedelbart förpassar till glömskans mörkaste vrå. Men inte jag. Icke.

Ta bara det här med pytt i panna. En gammal traditionell maträtt som oftast görs på matrester av kötträtter, som finskuret steks tillsammans med tärnad potatis och lök. Helst ska den serveras med rödbetor och stekt ägg med rinnande gula. Eller kanske ännu hellre; en äggula upplagd i sitt skal.

Den allra godaste pytten består av flera sorters kött och korv. Men vilket hushåll kan i dag samla på sig tre, fyra olika sorters köttrester till en mustig pytt i panna? Det händer i alla fall aldrig hemma hos en flitig uteätare som mig. Någon restaurang som serverar anständig pytt har jag hittills inte hittat och den djupfrysta pytten som säljs i affärerna är ett öppet hån mot våra mattraditioner.

Med detta sagt, kommer jag till det egentliga gnället.

Under flera år kunde man hos några affärer här i Uppsala köpa den mest utsökta grunden för en lyckad pytt. En eller två dagar i veckan erbjöd deras charkdiskar, för en billig penning, en härlig blandning av finskurna korvar och köttbitar. Eftersom det handlade om
"rester" så brukade bäst-före-datumet vara samma dag som det såldes. Sedan kom någon övernitisk byråkrat hos Livsmedelsverket på att det där gick inte alls för sig, det var ju omöjligt att se köttprodukternas ursprungliga datummärkning. Naturligtvis förbjöds dessa kulinariska läckerheter.

Jag blir fortfarande så förbannat irriterad när jag tänker på det, trots att det gått flera år sedan förbudet. Men sånt kan man ju inte gnälla över på en (någorlunda) seriös blogg. Nä, det skulle inte gå.