Min nya kompis och jag

Sommaren 1988 tillbringade jag några dagar i Köpenhamn, mest för att komma bort ett tag och koppla av. Jag strövade omkring på gatorna i stadens centrum och njöt av folklivet och atmosfären. På Nygade hade det samlats lite folk som stod och tittade på något som fångat deras uppmärksamhet. Jag blev nyfiken och gick dit.

Jag blev ordentligt förvånad när jag upptäckte att det var den där gatumusikanten som samlat alla dessa människor omkring sig. Jag hade tillfälligt stannat upp för att lyssna på honom dagen innan. Visst var han duktig på att göra Springsteen covers, men endast ett fåtal hade saktat in på stegen för att lyssna under en kort stund. Varför hade han blivit så mycket intressantare i dag?

Jag tränger mig försiktigt fram till det främre ledet för att se bättre. Gatumusikanten hade fått förstärkning av en musicerande kollega. De har båda en gitarr och tycks försöka komma överens
om vilken låt de ska spela. Men vänta. Är det inte? Jo, visst är det. Förstärkningen vid hans sida består av The Boss i egen hög person
- Bruce Springsteen!

Jag plockar fram min nyinköpta digitalkamera med filmfunktion ur axelväskan, fumlar ovant med knapparna innan jag får i gång den. Folk omkring mig pratar och småknuffas. Här finns ingen möjlighet att tänka på kameravinklar och andra finesser, det är bara att köra och hoppas batterierna räcker. Jag är smått exalterad över den unika situationen och har svårt att hålla koll på filmandet.



Jorå. Visst träffades gatumusikanten Jon "Jojo" Magnusson och Bruce Springsteen av en tillfällighet på Nygade i Köpenhamn 1988 och spelade tre låtar tillsammans, men att jag skulle varit närvarande är förstås en ren lögn. Det skrev jag bara för att ni bättre ska förstå varför jag numera aldrig går hemifrån utan min kompis Samsung Digimax A403 Som de säger i reklamen för Triss: Plötsligt händer det