Jag åt dagens frukost på mitt stammishotell i Östersund, en imponerande buffé som jag klarar mig på till det är dags för middag. Det var min första frukost på hotellet sedan 23 juli förra året. Den gången var hotellet nästan enbart belagt med norska turister. En vanlig morgon var frukostrummet fullt med folk, men 23 juli var ingen vanlig morgon - det var dagen efter bombatentattet i Oslo och massakern på Utøya. Endast några få barnfamiljer hade orkat ta sig ner till frukosten. Det rådde en tung sorgsen tystnad. Även de små barnen, som vanligtvis var pigga och livliga, var tysta.
Tungsinnet har nu lagt sig över mig som en våt gammal filt.
1 kommentar:
Även om det är smärtsamt och tung får vi aldrig glömma tragedin på Utøya.
Och vi får aldrig mer låta vår tystnad göra det möjligt igen.
Var hellst rasismen visar sitt osmakliga tryne måste vi höja våra röster och med klokskap ifrågasätta den.
Aldrig mer ett Utøya!!!!
Skicka en kommentar