Nja, OK, för att undvika ryktesspridning kan jag nämna att det förhåller sig som så att jag helt enkelt inte blev tillfrågad...den här gången...heller. Jag är dock storsint nog att ha överseende med UNT:s lilla misstag, även denna gång.
Nåväl. Tonårsmorsans bloggframgångar har i alla fall inspirerat mig att börja skriva om mitt eget turbulenta liv som frånskild pappa med delad vårdnad om en nu 17-årig dotter.
Enligt överenskommelse med mamman, och med dotterns gillande, skulle hon bo hos mig varannan vecka. Nu blev det inte riktgt så under hennes tid i grundskolan, men det har sin naturliga förklaring. Mamman bodde endast två minuters gångväg från dotterns skola, om hon bodde hos mig skulle det innebära en halvtimmes resa med buss för att ta sig till plugget. Så det var liksom lämpligast att hon bodde hos sin mamma. Man måste i första hand se till barnets bästa.Under vardagskvällarna och helgerna var min dotter alltid upptagen med kompisar och diverse fritidsaktiviteter, så det blev inte ofta vi hade tillfälle att träffas. Men det är naturligtvis bra att hon har vänner och en aktiv fritid. Sånt måste man uppmuntra. Jag brukade emellertid deltaga i skolans kvartssamtal varje termin och vi gick på bio varannan helg under vinterhalvåret. Vi hann även prata en del med varandra både före och efter filmen.
På sommarloven åkte hon på kollo och deltog i olika former av lägerverksamhet. Ridläger, idrott, vildmarksliv och allt vad det nu var. Jag var lite stolt över att ha en sådan social och aktiv dotter.
För ett och ett halvt år sedan började hon på gymnasiet. Skolan låg nästan en timmes bussresa från mammans lägenhet, det skulle bara ta halva den tiden hemifrån mig. Vi bestämde tillsammans att hon skulle bo på heltid hemma hos mig under åren i gymnasiet.
Vi hade mycket tid att ta igen tillsammans och jag såg verkligen fram emot att äntligen få möjlighet att lära känna henne ordentligt. Jag gjorde om mitt arbetsrum i lägenhet till ett flickrum med ljusblå tapeter. Rummet är inte särskilt stort, men hon tyckte det var fint.
Två veckor före skolstarten fick hennes mamma en ny lägenhet ett par minuters gångväg från gymnasieskolan och dottern blev erbjuden det största rummet som sitt. Att hon föredrog att bo där hade jag naturligtvis full förståelse för.
- Du blir väl inte besviken nu, pappa?
- Närå. Huvudsaken att du får det bra.
Det har gått bra för henne på gymnasiet. Hon har arbetat hårt och betygen har varit riktigt bra. Den lilla fritid hon haft efter skola och läxläsning har gått åt till kompisar och pojkvän, vilket är helt naturligt för en tjej i den åldern. Vi brukade försöka träffas på lördagseftermiddagarna för att gå ut och äta tillsammans. Då fick hon även sin veckopeng.
För en tid sedan berättade hon att hon ville lära sig planera sin personliga ekonomi bättre, att tänka på lite längre sikt än en vecka. Eftersom hon om något år skall ut i arbetslivet tyckte hon det var bättre med månadspeng, det skulle bli som att få månadslön. Jag tyckte också det lät som en bra idé. Sedan dess har vi gått ut och ätit i slutet av varje månad när jag fått min lön.
När vi träffades i slutet av oktober berättade hon att nu hade hon skaffat bankkonto. Eftersom jag betalade mina räkningar över nätet kunde jag väl sätta in månadspengen på hennes konto samtidigt, föreslog hon.
- Det blir ju mycket enklare för dig, sa hon.
Det här månadsslutet hade vi tyärr ingen möjlighet att träffas. Hon hade lovat att tillbringa helgen med sin nya pojkvän. Sånt måste man respektera. Men hon sände i alla fall ett SMS igår kväll.
Tack för pengarna, pappa
