Lindanserskan

Min dotter ringde och berättade att hon skulle vara med i en cirkusföreställning. De hade tränat hela vintern och nu skulle de snart uppträda i ett riktigt cirkustält i centrala Uppsala. Hon frågade om vi kunde träffas på Stora Torget om en halvtimme så skulle hon visa mig vart tältet ska resas.

- Och jag ska gå på lina, säger hon.
- Har du tränat hela vintern utan att berätta något för mig?
- Jag ville överraska dig, pappa. Så att du blev glad.

Jag står redan på torget och väntar när hon kommer med bussen.

- Kom, pappa. Den här vägen.

Hon tar mig i handen och vi börjar gå på Drottninggatan mot universitetsbiblioteket. Hela tiden pratar hon glatt om den kommande cirkusföreställningen och alla fantastiska nummer hon tränat in. När vi kommer fram till Carolina Rediviva-backen pekar hon snett till höger upp mot Odinslund och säger att där ska cirkustältet stå.

- Men nu ska vi gå på teater, säger hon och svänger in på Nedre Slottsgatan.

Vid Slottsbiografen går vi in genom en dörr med texten "Privat" och kommer in till skådespelarlogerna. Hon går fram till en dörr med en stor gyllene stjärna och knackar på.

- Ja, ja. Kom in, hörs det in ifrån logen.

Vi går in. Där sitter Margaretha Krook framför en spegel och sminkar sig. Hon ser vår spegelbild, vänder sig om och säger med ett stort leende:

- Så kul att du kunde komma, Miriam.

Min dotter går fram till Margaretha och ger henne en stor kram, sedan viskar hon något i hennes öra.

- Klart att du får göra det, säger Margaretha.

Jag går och sätter mig i salongen. Ljuset släcks ner. En strålkastare riktas mot scendraperiet. Min dotter kliver fram genom draperiets öppning.

- Kära publik, säger hon. Jag tycker att ni alla ska komma och titta när jag uppträder på cirkusen. Tack.

Hon kommer ner i salongen till mig.

- Kom, pappa. Vi går ut.

Solen skiner och det har samlats mycket folk i Slottsbacken. Jag ser flera militärfordon, lastbilar med övertäckta flak, en och annan pansarvagn. Folk verkar glada och uppsluppna. Barnen går omkring med vita ballonger med ett rött kors på.

- Kom, pappa. Man får gratis ärtsoppa, ropar hon och springer i väg uppför backen.

Jag går sakta efter. När jag kommer fram till vägen som leder upp till slottet ser jag flera soldater med k-pistar stå uppradade. De skjuter i riktning mot botaniska trädgården. Soldaterna tycks vara kamouflagemålade i ansiktet, men när jag kommer närmare ser jag att de alla har någon slags metallmask.

Längre uppåt backen ser jag ett tält, utanför står några kvinnor och öser upp något ur stora grytor. Jag förmodar att det är Lottakåren som bjuder på ärtsoppa, vilket visade sig stämma. Men ingenstans ser jag min dotter.

Jag sätter mig på en bänk. Plötsligt känner jag något vått falla på kinden. Handen färgas röd när jag torkar bort vätskan. Bredvid mig på bänken och på marken framför ser jag fler röda droppar falla. Jag reser mig och går där ifrån.

Ingenstans ser jag min dotter. Jag tar fram mobiltelefonen och ringer hennes nummer.

- Hej, pappa, svarar hon glatt.
- Vart är du?
- Här uppe. Jag kan se dig.

Jag tittar upp mot slottet, men ser henne inte.

- Nej, pappa. Du ska titta rakt upp i luften.

Jag böjer huvudet bakåt och blickar uppåt. Långt där uppe ser jag henne. Hon är klädd i en vit ballerinaklänning och bär på en flera meter lång balansstång.

- Vad gör du där uppe?
- Jag tränar. Jag ska gå på lina ända upp till himmelen, säger hon och skrattar lyckligt.

Jag ser hur hon försvinner bland molnen och tycker mig se att hon har vingar på ryggen. Det sista jag hör är hennes glada, glittrande skratt. Sedan avbryts samtalet.