Mitt liv som kaffetunna

Foto: André Maslennikov

Jag började dricka kaffe redan som liten. Hur gammal jag var minns jag inte riktigt, men jag har ett mycket klart minne av hur jag vid köksbordet lyckades tigga mig till att få smaka lite på pappas kaffe. Sedan utvecklades jag till en riktig kaffetunna.

Jag har faktiskt en sådan hemma - en gammal kaffetunna, alltså. Den kommer från Lindvalls kafferosteri här i Uppsala. Tunnorna användes tidigare av butikerna till förvaring av kaffebönor som sedan maldes till kokkaffe. Rosteriet ligger i närheten av min bostad och de dagar de rostar bönor sprider sig den härliga doften till de närmaste kvarterern.

Som kaffetunna använde jag tre sockerbitar i kaffet. Kaffe utan socker var för mig helt otänkbart, något odrickbart. Vid drygt 20 års ålder seglade jag i Stockholms skärgård med några kompisar. Första dagen kastade vi ankare vid en liten kobbe i ytterskärgården där vi tänkte tillbringa natten. Vi plockade fram spritköket och kokade dagens första kaffe. Det doftade ljuvligt. Efter att ha letat igenom alla tänkbara utrymmen i båten insåg vi dock det katastrofala läget; vi hade glömt sockeret.

En hel dag utan kaffe eller kaffe utan socker. Så stod frågan. Kaffesuget segrade. Mitt livs första kopp kaffe utan socker smakade helt underbart. Det smakade - kaffe! Sedan dess använder jag aldrig socker i kaffet.

Flera års kaffepimplande i kombination med långa och stressiga arbetsdagar hade sitt pris; ständigt återkommande magkatarrer. Jag skar ned på kaffedrickandet och övergick från kokkaffe till snabbkaffe, som jag upplevde som skonsammare för magen. Bryggkaffe har jag aldrig druckit hemma.

För några veckor sedan satt vi och pratade kaffe på jobbet. Jag berättade att jag en gång, på flygplatsen i Frankfurt, druckit kaffe som serverades i någon slags miniatyrkanna av glas. Man pressade ner ett filter som separerade de finmalda kaffebönorna från vattnet. Kaffet smakade väldigt gott. En arbetskompis berättade att hon hade en sådan hemma som hon aldrig använde.

En kväll när vi kom till jobbet sa arbetskompisen att hon hade något till mig. Hon plockade upp pressbryggaren ur väskan: "Den får du av mig", sa hon. Jag blev naturligtvis jätteglad. Ännu gladare blev jag efter att ha druckit mitt livs andra kopp pressbryggda kaffe. Det smakade precis så gott som jag mindes det. Så skall riktigt kaffe smaka. Vilken fin present. Numera använder jag den alltid hemma.

Igår upptäckte jag på kvällen att kaffet till pressbryggaren var slut. Jag hade bara lite snabbkaffe hemma och hade ingen lust att gå i väg till närbutiken. Det fick bli snabbkaffe. Men fy så illa det smakade! Rena blasket.

Nå, vad kan man lära av detta? Tja, säg det. Kanske något om att det går att ändra sina vanor, sitt inkörda beteende. Ibland griper slumpen in, en annan gång en person i ens närhet. Hur det än går till, så är det i alla fall möjligt. Och det är aldrig för sent.