Semester i november

Jag älskar mitt arbete och det där med semester känns bara som ett irriterande avbrott*. I somras tog jag ut ett par veckors ledighet för att åka upp till Jämtland och vara med på min brorsdotters bröllop. En härlig tillställning där jag för en gångs skull träffade stora delar av släkten. För övrigt blev jag häftigt förälskad i staden Östersund och dess vänliga invånare.


För någon vecka sedan fick jag ett meddelande från min chef att jag hade innestående semester som jag var tvungen att ta ut innan årets slut, dock ej under jul och nyår. Tre veckors semester i höst. Vad ska jag hitta på? Brorsan erbjöd mig att åka med till Kanarieöarna och bo i deras lägenhet en vecka, men jag blev tvungen att tacka nej eftersom jag för tillfället befinner mig i en period då jag inte vågar sätta mig i ett flygplan.  Vi får se när jag kommer över den rädslan. Det har inte hjälp att sträcka ut armarna och säga:

Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

En vecka i Östersund kanske skulle pigga upp. Eller kanske inte. Midnattsssolen, värmen och folklivet på gator och uteserveringar var en viktig del av charmen med staden i somras, så det får bli till sommaren istället. Jag funderade även på Göteborg och Malmö, dit jag inte har varit på mycket länge. Eller varför inte Norrköping, där jag aldrig varit.

Det hela löste sig utan min aktiva medverkan. Semesterplanerna är inte längre något jag behöver fundera över. Jag stannar hemma i Uppsala. En oförutsedd utgift på 35 000 kronor fick min semesterresa att gå upp i rök. Poff! Men Uppsala är också en trevlig stad.


*Äh, min arbetsgivare läser ändå inte det här.