Steg för steg mot depressionen

Företaget där jag jobbar har kört organiserad friskvård under de senaste veckorna, det har naturligtvis handlat om att röra på sig och få lite extra motion. Förmodligen har det lånat idén från Korpen som också haft en liknande aktivitet för landets landstingsanställda under de senaste veckorna.

Det har handlat om att gå och registrera antalet steg med en stegräknare. Man tävlar i lag och laget med flest snittsteg vinner, vilket sätter press på samtliga lagmedlemmar. Ett kollektivt självplågeri. Vi har tack och lov inte behövt ha ett chip i skon som sänder rapporter till någon avläsningscentral för registrering, utan vi fick förtroendet att själva skriva in de dagliga resultaten på en hemsida.

Jag har ingen bil, ingen cykel, åker sällan buss och går alltid till och från jobbet, vilket tar 50-60 minuter beroende på det säsongsbundna vägunderlaget. Innan tävlingen startade såg jag mig själv som lagets klart lysande stjärngångare. Den självklare vinnaren. En inställning som jag kraftigt fick revidera efter endast några dagar.

Jag insåg att det skulle krävas en på gränsen till omänsklig prestation av mig för att undvika att hamna på sista plats. I ett lag bestående av två kvinnor med hundar som rastas 3-4 gånger per dag, en ung och pigg småbarnspappa som flitigt idkade friluftsliv med barnen och en kvinna vars stora passion i livet är långa promenader och cykelturer till diverse motionsinrättningar, var jag helt chanslös.

Men jag kom relativt snabbt över den besvikelsen. Jag började tävla mot mig själv. Hittade ständigt nya anledningar till att ta några extra steg, både på fritiden och på jobbet. Jag fick en helt ny medvetenhet om stegens betydelse. Jag började se smått filosofiskt på "the noble art of walking", denna sedan urtiden mänskliga aktivitet för att upptäcka omvärlden. Jag läste av min stegräknare flera gånger om dagen, visste precis hur många steg det krävdes för att ta sig vissa sträckor, och kände en stor tillfredsställelse när jag på morgonen skrev in det senaste dygnets totala antal steg.

Och nu är allt slut. I morse skrev jag för sista gången in de sista tävlingsstegen, kollade mitt snitt, hur jag låg till i förhållande till tävlingens övriga deltagare och i relation till mina lagmedlemmar. Det kändes som att dö en smula. Visserligen fick stegräknaren sitta kvar vid höften i byxlinningen, men jag hade inte längre någon lust att titta på den. Jakten på de gyllene extrastegen var slut.

Promenaden till jobbet i kväll kändes helt meningslös. Ingen av arbetskamraterna var längre roade av att få en rapport om hur jag låg till stegmässigt. det givna samtalsämnet under de senaste veckorna var fullständigt ointressant. Det känns som om jag är på väg in i en depression. Vad är meningen med att överhuvudtaget kliva upp ur sängen om ingen längre bryr sig om vart jag går?

Post scriptum

Jag vill naturligtvis inte att något ont skall hända mina älskade arbetskamrater. Gud förbjude. Men att nu en av dem under stegtävlingens sista vecka råkade ut för ett allvarligt ryggskott och var förhindrad att gå några längre sträckor innebar att jag undvek att hamna på sista plats i laget. Jag är självklart jätteledsen över min arbetskamrats lidande, men om hon nu ändå skulle råka ut för ett ryggskott, så kunde det inte ha kommit vid en (för mig) lägligare tidpunkt.

Jag ser ljuset i tunneln.