The Promise (2005)

Trailer för filmen The Promise.

Sjuk och eländig. Vad göra? Jag tar en Treo, sätter favoritfåtöljen framför datorn och tittar på en kinesisk långfilm från 2005, The Promise. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag hittade filmen. Den bara fanns där Plötsligt hörde jag hur det strömmade musik och kinesiskt tal ur datorns högtalare. Efter att ha klickat på några av de öppna fönsterna dyker filmen upp på skärmen. Efter att ha sett några minuter av den bestämmer jag mig för att detta får bli min medicin mot feber, magsjuka och sänkt allmäntillstånd.

Ur en recension av filmen:

Men The Promise – hela Asiens största publiksuccé det senaste året, just nu etta på åtskilliga asiatiska dvd-listor – har ingen sensmoral. Den har ingen moral alls. Den är så over the top i alla dimensioner att man bara kan likna den vid en knarktripp i färg och form. Som en big bang av hundra fjolliga David Hockney-operor och new romantic-popvideor; som om Ultravox gjorde sin Vienna-video i dag, i Kina, i 120 minuter, för 270 miljoner. Nej, detta är ingen Hero – närmare filmhistoriska referenser är Indiana Jones, Dune, Sagan om ringen och Trollkarlen från Oz, mixade i en fantasy-joxig hyperkommersiell kinesisk martial arts-action.

Sen är det sexigt också. Som Almodovars Kärlekens matadorer retro-lyx-asiatiskt uppgraderad.