När jag var liten tog pappa med mig på något som kallades teater. Vi såg Mumintrollens dal. Det var alldeles riktiga mumintroll på scenen. Jag tyckte det var en fantastisk upplevelse att se dem i verkligheten och höra dem prata och sjunga. När föreställningen var slut applåderade alla i publiken och trollen försvann bakom ett stort draperi som drogs för scenen. Men alla fortsatte ändå att applåderna och efter en liten stund drogs draperiet isär och där stod alla trollen på rad och bugade djupt - med sina muminhuvuden under armen.
Då brast något inom mig. Jag blev så oerhört besviken; det var ju bara vanliga människor som klätt ut sig.
Riktigt vad som hände med mig i det ögonblicket vet jag inte. Förmodligen handlade det om någon slags insikt som jag burit med mig genom livet. Än i dag känner jag en blandning av besvikelse och glädje när jag tänker på mumintrollen. Kanske insåg jag den gången att allt inte är vad det först synes vara. Eller nåt sånt. Jag vet inte.
"Det finns så många saker man inte kan förstå..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar