Telekommunikationsrevolutionen

Under 90-talets första hälft hände det då och då att jag var tvungen att ringa till Ghana. Personerna jag skulle tala med saknade telefon och numret jag ringde gick till någon telefoninnehavare som bodde i samma område. Ibland svarade någon av familjens mindre barn och det kunde ta flera minuter innan jag lyckades förklara vem jag ville prata med. Jag bad dem hämta personen och sa att jag skulle ringa upp igen om tio minuter. När jag senare ringde upp svarade någon annan som inte alls kände till att jag ringt tidigare och det hela upprepades igen. Efter många turer fram och tillbaka kunde jag slutligen få ett besked om att personen jag sökte inte var hemma. Om jag minns rätt kostade samtalen 16 kronor minuten. Så 150-200 kronor extra på telefonräkningen för beskedet att personen jag sökte inte var anträffbar var inte någon ovanlig utgift.

De gånger jag befann mig i Ghana kunde problemet med bristfällig tillgång till telekommunikation vara ännu besvärligare. Om jag skulle träffa någon i en annan del av landet än där jag befann mig fanns ofta ingen möjlighet att ringa och fråga om det passade att jag kom. Det hände att jag satt och skakade på en buss en hel dag för att vid ankomsten få veta att personen inte var anträffbar. Jag tog in på hotell över natten och satt mig på bussen tillbaka dagen efter. Dyrt och ett oerhört slöseri med tid.

När min dotter för några år sedan studerade i Ghana tackade jag gud för mobiltelefoner och telefonkort för lågprissamtal, men även då kunde det uppstå problem och missförstånd