Jag bara måste berätta detta, trots att ingen kommer att tro mig.
I torsdags var jag ute och drack en öl på ett av mina stamställen i Uppsalas innerstad. Utanför entrédörren till restaurangen stod en ensam hund fastbunden vid ett cykelställ. Den tittade på mig med sorgsna ögon och gnydde högljutt. Jag tyckte synd om den, men undvek att gå i dess närhet. Man vet aldrig hur hundar som står kopplade reagerar när en främling närmar sig. Deras "fångenskap" kan göra dem rädda och aggressiva.
Jag går in på restaurangen och konstaterar att det nästan är tomt på gäster denna eftermiddag. I det avskilda pubrummet är det helt tomt. Nej. Vid fönstret upptäcker jag en man som står och tittar ut. Trots att jag aldrig sett honom tidigare så hejar jag på honom. Han nicker tillbaka och står kvar vid fönstret med ölglaset i handen. Jag sätter mig på en av de höga pallarna vid bardisken och vänder ryggen emot honom. Bartendern hälsar igenkännande, ger mig min vanliga ale (tyvärr serveras inte Guinness på detta ställe) och försvinner sedan ut i köket.
I spegeln på väggen bakom flaskorna på barhyllorna ser jag hur mannen vid fönstret hela tiden står och trampar. Han liksom joggar på ett och samma ställe. Ett mycket märkligt beteende som pågår oavbrutet. Jag vill inte genera honom med några närgångna frågor, men bestämmer mig för att försöka inleda ett samtal bara för att försäkra mig om att allt står rätt till med honom.
- Är det din hund?
- Ja.
- Den är väldigt fin.
- Ja.
Det blir tyst en stund.
- Men jag tror han saknar dig.
- Det är därför jag står vid fönstret. Han blir lugnare när han kan se mig.
Hela tiden fortsätter mannen att jogga på stället och se ut genom fönstret. Plötsligt vänder han sig emot mig.
- Du undrar förstås varför jag står och trampar så här.
- Jo, det kan jag inte förneka.
Och mannen börjar berätta. Det är så att han tycker mycket om att dricka en och annan öl ibland, men hans hustru tycker det blir alldeles för många och håller ett vakande öga på hans konsumtion. Han blir tvungen att ständigt hitta på nya knep och ursäkter för att smyga åt sig sina öl. Ett av de äldre standardknepen är att smita in och dricka en öl i samband med rastningen av hunden. Men hans hustru blev misstänksam efter det att han en gång glömt de syrliga karameller han åt för att dölja öldoften vid hemkomsten.
En kväll när han som vanligt skulle gå ut med hunden kom hustrun fram till honom och räckte över ett klockliknande föremål.
- Sätt på dig den här, sa hon.
- Vad är det?
- En stegräknare.
Mannen ser med ett lätt plågat ansiktsuttryck på mig.
- Du förstår själv sambandet.
Det gjorde jag. Han avslutar sin öl, stoppar några karameller i munnen och säger "hej, då". Utanför fönstret hör jag hunden skälla glatt när husse äntligen kommer ut från restaurangen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar